Science Based Targets stor möjlighet för lantbrukare
Allt fler företag ansluter sig nu till Science Based Targets, vilket innebär en stor möjlighet för svenska lantbrukare om ramverket tillämpas rätt. Det är nödvändigt att aktörerna i livsmedelskedjan förstår att målen är realistiska endast om det skapas ekonomiskt utrymme i primärproduktionen, Scope 3, för att göra de investeringar som krävs. Här skriver Lantmännens hållbarhetshef Claes Johansson om vetenskapliga klimatmål och deras betydelse för lantbrukare.
Effekterna av de pågående klimatförändringarna har blivit tydliga denna sommar, som innehöll de flesta former av extremväder och orsakat översvämningar, bränder och påverkan på skörden. Det finns tydliga skäl att påskynda omställningen i alla branscher och sektorer i samhället och även om utvecklingen i dagsläget går för sakta för att klimatmålen från Paris ska uppnås, ser jag ändå ett starkare fokus på frågan numera – inte minst i livsmedelsvärdekedjan.
För att klara sina vetenskapligt baserade mål måste man inkludera sina kunder och leverantörer i arbetet och göra det till en del av den kommersiella dialogen.
En viktig drivkraft för detta är att allt fler företag ställer sig bakom initiativet Science Based Targets (SBT). Det innebär att företag kvalitetssäkrar sina klimatstrategier och mål. I stället för att utgå från vad som företag tror sig kunna göra under en viss tidperiod, utgår SBT från vad vetenskapen säger behöver göras för att klara 1,5 graders-målet inom Parisavtalet. Att målen ska vara vetenskapligt baserad är ett helt nödvändigt perspektivskifte. Och inte bara det. Företag måste också inkludera hela värdekedjan i sin klimatstrategi och ta ansvar för, inte bara de utsläpp som sker inom egna verksamheten, utan även de utsläpp som sker i kund- och leverantörsled, det vill säga hela värdekedjan. Detta kallas i SBT-sammanhang för Scope 3-utsläpp. Det är också nyckeln till att klimatfrågan nu får en tydligare affärsmässig betydelse. För att klara sina vetenskapligt baserade mål måste man inkludera sina kunder och leverantörer i arbetet och göra det till en del av den kommersiella dialogen.
Vad betyder detta då i livsmedelsvärdekedjan?
Om vi börjar med två grundförutsättningar. Allt primärt värde, det vill säga energi och näringsämnen i livsmedelskedjan, skapas i primärproduktionen. Detta innebär naturligtvis också att en betydande mängd av den totala resursförbrukningen och därmed också klimatpåverkan i kedjan från jord till bord, uppstår där. Ofta 80–90 procent av det totala avtrycket. Det gäller i princip för alla livsmedelsvärdekedjor. För de livsmedel som har lantbruksbaserade råvaror kommer det inte vara möjligt att nå vetenskapligt baserade mål utan att inkludera lantbrukaren i arbetet.
Ur ett livscykelperspektiv ligger den största delen av klimatutsläppen för våra livsmedelsprodukter i odlingsledet. Det är främst biologisk omvandling av kväve i marken, dieselförbrukning och torkning av spannmål som bidrar till påverkan. Produktion av växtnäring (handelsgödsel) står också för en betydande del. För att ge en fullständig bild av klimatpåverkan från spannmålsodling bör också kolinbindningseffekten inkluderas. Dock saknas i dagsläget metodik för att den ska kunna kvantifieras i en livscykelanalys. Källa: Lantmännens interna siffror 2018
En annan grundförutsättning är att endast en liten del av det priset som slutkunden betalar för maten hamnar hos den som producerat råvaran, oftast någonstans mellan 5–15 procent.
Lägger man ihop båda dessa grundförutsättningar, och funderar på hur omställningen i livsmedelsvärdekedjan från jord till bord ska gå till i praktiken, blir man lätt lite uppgiven vid en första anblick. 5–15 procent av pengarna ska räcka till att lösa 80–90 procent av utmaningen. Det går givetvis inte. Lantbrukarna lever redan i en verklighet med pressad lönsamhet och höga risker. Att själva finansiera den omställning som är en angelägenhet för hela värdekedjan är inte möjligt. Klimatomställningen kräver konkreta åtgärder som kostar pengar. De åtgärder som i sig själva är lönsamma är i stor omfattning redan genomförda, men kommer inte att räcka till för att nå målen.
Men om man sedan lägger till den snabba utvecklingen av livsmedelsföretag och handel som nu antar SBT, och därmed åtar sig ett ansvar för klimatomställningen i hela värdekedjan, blir man raskt lite mer positiv. Ur ett värdekedjeperspektiv är ju omställningen billig eftersom man löser 80–90 procent av utmaningen genom att bara påverka 5–15 procent av värdet i konsumentled. En femtioöring till på limpan som går direkt till bonden räcker långt för att genomföra de åtgärder som krävs. Dessutom vet vi vad som behöver göras och tekniken finns i stor omfattning redan framme, något vi beskrivit i våra Framtidens Jordbruk-rapporter.
Claes Johansson, hållbarhetschef på Lantmännen, på Framtidsgården Bjertorp
Ovanstående resonemang ligger bakom den modell som Lantmännen valt att jobba efter. På marknadsmässiga grunder erbjuds därför företag i livsmedelskedjan möjligheten att nå sina SBT-mål för spannmål för 2030 redan idag. ”Klimat & Natur”- Lantmännens odlingsprogram för framtidens jordbruk innehåller konkreta, mätbara åtgärder för minskad klimatpåverkan och som gynnar den biologiska mångfalden. Affärsmodellen kring programmet täcker merkostnaderna på gård och ger ekonomiska incitament för lantbrukaren att delta. Deltagandet är så klart frivilligt. Vi står nu inför steget att göra odlingsprogrammet fossilfritt. Ett stort och viktigt steg i utvecklingen och något vi är övertygade om kommer att locka fler kunder att ansluta sig till programmet.
Vi på Lantmännen ser därför SBT som en stor möjlighet för lantbrukare, om ramverket tillämpas rätt. Det är nödvändigt att aktörerna i livsmedelskedjan förstår att målen är realistiska endast om det skapas ekonomiskt utrymme i primärproduktionen för att göra de investeringar som krävs och ta kostnaderna för exempelvis utfasning av fossila insatsvaror.
Om klimatomställningen ska lyckas beror i hög grad på hur snabbt insikten om bondens roll och förutsättningar för att genomföra de åtgärder som krävs sprids.
Jag ser en ökad förståelse för detta perspektiv, något som blir tydligt sett till raden av livsmedelsföretag som nu valt att samarbeta med oss inom ”Klimat och Natur”. Förutom våra egna varumärken Kungsörnen och Axa, ingår även företagen Paulig (bakom Santa Maria), Spendrups och Semper i programmet. Tyvärr möter jag dock fortfarande allt för många företag som inte kommit lika långt och som tror att klimatomställning kan hanteras på samma sätt som kvalitet och livsmedelsäkerhet – genom att bara ställa krav på leverantörerna, utan att det behöver kosta dem något.
Om klimatomställningen ska lyckas beror i hög grad på hur snabbt insikten om bondens roll och förutsättningar för att genomföra de åtgärder som krävs sprids. För mig är det i alla fall tydligt att SBT har hjälpt till att flytta fram kunskapen väsentligt bland företag i livsmedelsvärdekedjan. Nu återstår att se om det kan omsättas också i praktiken. Kommer klimatfrågan att bli en del av den kommersiella dialogen och leda till att det skapas utrymme för de åtgärder som krävs för en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Jag hoppas och tror det.