– Att växa är inget mål i sig. För mig handlar det om att ha kontroll över hela kedjan för att bli mindre sårbar, säger vd:n Mathias Jonsson, Ogestad.

Vi träffas på naturbruksgymnasiet i Gamleby, i ett av skolans fikarum. Mathias Jonsson bjuder på bryggkaffe. Några elever syns inte till. De är för dagen någon annanstans.

Gamleby är ett litet samhälle med knappt 3 000 invånare i Västerviks kommun. Här var skoljordbruket nedläggningshotat 2013.

– Vi blev bekymrade, för vi finns ju i närområdet och kompetensförsörjningen är en viktig fråga för oss. Vi kontaktade skolan och det slutade med att vi tog över jordbruket och blev en del av utbildningsverksamheten, berättar Mathias Jonsson.

Med närområdet menar han gårdarna Ogestad och Hyllela. De ligger i Gamleby respektive Överum.

Första stipendiaterna

Men innan vi går in för mycket på vad som sker i dag backar vi bandet en aning:

2009 bestämde sig Lantmännen för att dela ut stipendier till yngre lantbrukare som på olika sätt visade framfötterna. En förhoppning var att de skulle lockas att engagera sig i organisationen. Mathias Jonsson var, tillsammans med bröderna Henrik och Gabriel, en av de allra första stipendiaterna, och ja, han engagerade sig i Lantmännen. Sedan 2020 sitter han i styrelsen för östgötadistriktet som omfattar Östergötland och den norra delen av Kalmar län.

Han säger att stipendiet var betydelsefullt.

– Det är alltid roligt att bli uppmärksammad. Och det är viktigt att locka nya, unga medlemmar till Lantmännen. Antalet medlemsföretag halveras ju för varje tioårsperiod.

Hur man lockar nya, unga förtroendevalda har han dock inte något enkelt svar på.

– Det finns ingen quick-fix-lösning. Detta är en utmaning. Men något av det viktigaste tror jag är att nya medlemmar känner att de har en möjlighet att påverka.

Syskonen Jonsson växte upp på en arrendegård utanför Åtvidaberg. Den låg granne med baroniet Adelswärd.

– Jag kommer ihåg att vi tyckte att de stora maskinerna var spännande och intressanta när vi var små.

Mathias sökte in på naturbruksgymnasiet i just Gamleby efter grundskolan. Han gick ut 1989. Två år senare köpte han, 21 år gammal, tillsammans med brodern Henrik en mindre gård utanför Växjö.

– Gabriel var för liten för att kunna vara med då. Han gick nog fortfarande på mellanstadiet.

Nya gårdar

Mathias och Henrik Jonsson drev gården allt framgångsrikare under flera år, men när de ville utöka verksamheten stötte de på patrull. De såg sig tvungna att hitta en annan fastighet och valet föll på Ogestad. Året var 2005.

– Att behöva byta från en gård till en annan innebar att vi tappade en del fart, men det blev bra till slut. Vi fick 800 hektar mark och 260 mjölkkor, vilket utgjorde avstampet för hela den verksamhet vi har i dag.

Brister fanns som behövde åtgärdas. Ett nytt kalvstall byggdes, till exempel. Djuren blev fler. Behovet av mark växte. Gården Dvärgstad köptes in i företaget. Men det räckte inte.

– Hyllela utanför Överum var en gård som kommit på obestånd. Vi köpte den 2010 och över en natt blev vårt företag dubbelt så stort.

Gabriel, som nu också arbetade i verksamheten, flyttade till Hyllela med sin familj. Under ett år drevs gården utan några större förändringar, bröderna ville identifiera de mest omfattande problemen själva innan de vidtog några åtgärder, ”släcka de största bränderna först”, som Mathias Jonsson uttrycker det. När det väl var gjort satte investeringarna fart. Nya stall byggdes, boningshuset renoverades, djuren blev ännu fler…

Mejeri och jakt

Det kan tilläggas att samtidigt som allt det här hände bröt sig Ogestad tillsammans med sju andra gårdar loss från Arla och startade det lokala mejeriet Östgötamjölk. Ogestad bildade också tillsammans med en annan gård ett gemensamägt företag för maskinparken för att kunna utnyttja den optimalt. (Senare köptes granngården ut eftersom Ogestad Egendom & Hyllela Gård, som företaget nu hette, behövde använda alla maskinerna i den egna verksamheten, och Östgötamjölk köptes upp av Skånemejerier och ännu senare av Emåmejeriet.)

Till detta kom övertagandet av skoljordbruket i Gamleby samt övertagandet av ytterligare en gård, Nygård, som i dag tar emot jaktgäster, 16 åt gången, mest danskar och norrmän som vill skjuta rådjur och vildsvin.

– Om jag jagar själv? Nää, du. Sitta still i fler timmar utan att prata, det går inte! säger Mathias Jonsson.

Han, som i grunden ”bara” har en tvåårig gymnasieutbildning, är i dag vd för ett av de största företagen i sin bransch i Sverige. 5 300 nötkreatur finns i de olika bolagen: 1 800 mjölkkor, 100 dikor och 1 200 tjurar. Resten är kvigor. Omsättningen ligger på cirka 130 miljoner kronor om året. 35 personer är heltidsanställda, året om.

Vad är drivkraften bakom den ständiga tillväxten?

– Att växa är inte något mål i sig, förutom i början kanske, svarar Mathias Jonsson. För mig handlar det mer om att skapa kontroll över hela kedjan, då blir man mindre sårbar. Bygger man ett företag där man utsätter sig själv och andra för risker, då gäller det att säkra upp så mycket som möjligt.

Han berättar att han ofta får frågan varför han inte har hela verksamheten samlad på ett och samma ställe.

– Mitt svar är att ingen skulle ha råd att köpa en sådan rörelse om vi skulle behöva sälja. I dag har vi möjlighet att göra oss av med olika delar av företaget om det behovet skulle uppstå.

Vilka är de viktigaste frågorna för dig som företagare när du tänker framåt?

– Kompetensförsörjningen i branschen är en utmaning. Det är svårt att hitta mellanchefer, till exempel. Därför är jag också mån om den personal jag har, det är viktigt att kunna erbjuda helårsanställningar. Sedan har vi klimatförändringarna. Dem måste vi ju förhålla oss till. Vädret förändras. Den sommaren vi hade svår torka, 2018, lade vi alla investeringar åt sidan. Samtidigt har vi just nu en månads längre odlingssäsong, vilket faktiskt gynnar oss. Vi ställer in oss på att odla andra grödor, majs bland annat.

Men kärnan i verksamheten, den har varit, är och kommer att vara mjölkproduktionen.

– Jag har alltid haft ett stort djurintresse. Det var det som lockade mig att bli lantbrukare. Men sedan var det själva byggandet av företaget som blev mer och mer intressant. I dag är jag inte mycket hos djuren dagtid, men varje kväll tar jag en runda med bilen för att titta till dem.

Text: Catarina Gisby/redakta

Foto: Staffan Gustavsson/redakta