Från fält till satellit – att mäta kolinlagring på riktigt

Att jordbruket kan bidra till att lagra kol i marken och därmed minska mängden koldioxid i atmosfären är något det pratas mycket om – i rapporter, debatter och klimatstrategier. Men det finns ett problem; vi har hittills saknat bra och skalbara metoder för att mäta och validera effekten av de åtgärder vi genomför. Det var vår problemställning när vi startade forskningsprojektet på Lantmännens försöksgård Hauho i Finland. 

Vi vet att mellangrödor gynnar miljön - till exempel genom att minska kväveläckage till omgivningen – därför är det ett kriterium i odlingsprogrammet Klimat & Natur i både Sverige och Finland. Man har trott att mellangrödor också kan bidra till inlagring av kol men det identifierades ett behov av en skalbar metod för att mäta effekten. Det var inte tillräckligt att säga att "mellangrödor är bra för kolinlagring" – vi behövde kunna validera att de faktiskt gör nytta. För att bevisa att en viss åtgärd leder till kolinlagring krävs mätbarhet, transparens och vetenskaplig förankring. 

På försöksgården Hauho gjordes mätningar i fält

Projektet har vi genomfört tillsammans med forskare från Finlands meteorologiska institut (FMI) och med stöd från Lantmännens Forskningsstiftelse samt våra finska affärsområden. Projektet sträckte sig över tre odlingssäsonger, där vi mätte koldioxidflöden i fält i tre olika skalor – från små försöksytor till hela fält på Hauho men också hos flertalet Klimat & Natur-lantbrukare. Målet var att kunna modellera kolbalansen på fältnivå, så att vi med hjälp av satellitdata sedan kan följa hur kolinlagringen utvecklas över tid, utan att behöva placera mätutrustning på varje enskild gård som odlar enligt programmet. 

Att faktiskt mäta kolbalansen i praktiken är komplext. Gaskammare som mäter koldioxidavgången har placerats ut på försökytorna och solcellsdrivna instrument installerades på lantbrukares fält. Men det mest spännande var kanske att se hur vi kunde kombinera dessa mätningar med satellitdata, vilket möjliggjorde modellering av kolflöden utifrån både biomassans tillväxt och väderdata. När vi kalibrerade satellitmodellen mot fältmätningarna såg vi att de stämde väl överens. Det var ett tydligt kvitto på att modellen fungerar. 

Mellangrödor - som honungsört - sås in mellan huvudgrödan

Det första året hade vi otur med växtsäsongen – huvudgrödan konkurrerade ut mellangrödan, vilket innebar att vi inte fick den tillväxt hos mellangrödan som vi hade hoppats på. Men det visade sig i efterhand vara en tillgång: det gav oss en tydlig jämförelse med åren där mellangrödan etablerade sig som tänkt. Vi kunde se hur skörderester bryts ner och släpper ifrån sig koldioxid, men också hur en växande mellangröda binder upp kol under hösten. 

Det viktigaste resultatet är att vi nu vet att det går att skapa en skalbar och validerad metod för att mäta kolinlagring. Det styrker också effekten av mellangrödor som kriterie i odlingsprogrammet. Och inte minst: vi kan börja bygga modeller som gör det möjligt att skala upp detta till fler gårdar och regioner. 

Men för att verkligen förstå hur jordbruket kan bidra till långsiktig kolinlagring behöver vi titta bredare. Hur påverkar jordbearbetning? Vad händer med kväveomsättningen och lustgasavgången? Hur ser samspelet ut mellan olika åtgärder? Vi har redan sett att mellangrödor fungerar, men vad händer om vi kombinerar dem med andra metoder – som till exempel precisionsodling, förändrade odlingssystem eller användning av nitrifikationsinhibitorer? 

Kolinlagring är inte ett magiskt svar på klimatfrågan, men det är en viktig del i en större helhet. Om vi lyckas skapa ett jordbruk som både är produktivt, gynnar den biologiska mångfalden och bidrar till att binda kol i marken – då är vi något på spåren. Med rätt verktyg, rätt kunskap och rätt incitament kan det bli verklighet.