Distrikt Västerbotten

Anekdot från ett fäbodbete

Så här i juletid reflekterar man lite över det år som gått och detta år har inte liknat något annat år i ett avseende som jag tänkte dela med mig av.

Under generationer har fäbodbete existerat i vår by. I dagens moderna jordbruk är det väl inte det vanligaste, men hos oss har det varit en del i vårt jordbruk sedan 70-talet.

Varje sommar, i början på juli, har vi transporterat upp ett 40-tal nötkreatur till en fäbodvall och sedan ut i ett hägn just nedanför vårt fjäll ”Lillblaiken” i Storuman kommun. I slutet av augusti, just före älgjakten har vi sedan tagit hem djuren. Så har det traditionsenligt sett ut varje år.

Dessa djur består av kvigor och ”pensionerade” kor som får en välförtjänt semester efter sin tid som mjölkleverantörer. Det är en speciell känsla då man går upp mot fjället och hör koskällorna och helt plötsligt in i tjockskogen står ett gäng kossor som undrar om man har något gott med sig.

Min far har haft som sin ”mission” varje sommar att övervaka och laga stängsel då älgar springer igenom. Många i byn engagerar sig också i detta då man tycker detta är speciellt.

I slutet av säsongen i år upptäcktes dock ett skelett av nötkreatur, fullt med björnspillning runt omkring. Detta är synnerligen ovanligt att björn tar nötboskap så en oro började infinna sig då om vad detta kan leda till. Inom kort fann vi ytterligare ett skelett från våra kor. Viltkamera sattes upp vid ett kadaver och snart fick vi bild på björn.

Några dagar senare skulle djuren transporteras hem, och då kunna se om alla andra var ok.Korna fanns i tre grupper och allt gick bra till en början men en grupp kom vi aldrig riktigt i närheten av.Vi anlitade helikopter för att återfinna dessa och försöka ”beföra” ner dom till fäbodvallen där vi samlar ihop djuren. Vi lyckades aldrig då dessa verkade väldigt skrämda, och vi fann också en ko så svårt skadad att vi var tvungen att avliva henne.

13 stycken blev kvar och var så skrämda av björn att de sprang ut genom stängslet, upp på fjället flera kilometer från betet. Som tur hade vi GPS-halsband på några djur så vi såg var de befann sig, men det gick inte att komma dem nära. Under tid ansökte vi om skyddsjakt på björn då vi befarade att de möjligen fått smak på detta och framledes kan utgöra stor risk för nya attacker. Tyvärr ställer Länsstyrelsen kvar långt utöver vad jaktförordningen kräver så det blev avslag. 

Det viktiga var dock att få hem djuren och inte hamna i en situation där djuren måste avlivas eller gå under av matbrist när vintern kommer. Vi fick fantastiskt god hjälp av en ”grannbonde” som kom med några väldigt tama fjällkostutar för att med dem försöka komma korna nära och kunna hägna in dem för hemtransport.  

Tiden gick och vi kollade på GPS-bilderna var vi hade djuren och försökte flera gånger komma dem nära. När första snön kom gjordes nya försök att utfodra dem och då helt plötsligt kom dom fram och blev som i ett ögonblicksverk tama igen. Det var dock ett antal kilometer från farbar väg. Hela 47 dagar efter de andra kornas hemfärd kunde vi till slut transportera hem dessa.

Känslorna under denna tid är svåra att beskriva och ibland var vi ganska uppgivna då alla försök misslyckades. Men en bonde ger sig aldrig och sakta men säkert så löste sig det hela. Stor lycka! 

SLUTET GOTT ALLTING GOTT!

God jul och Gott Nytt År!

Vid pennan,

Mikael Fredriksson, Blaiken i Storumans kommun
Styrelseledamot i Lantmännen Västerbotten