Så går en dag

Så går en dag av Sanna Soleskog. 

”Helvete. Jag måste ju hinna så klart det sista idag.” Han klev upp ur sängen, drog på sig kläderna som låg slängda på golvet och gick mot köket. I dörröppningen stannade han och log mot Hanna. 

”Går det bra med sådden idag så kanske vi kan ta en fisketur med barnen ikväll? Det vore mysigt.” ”Bra idé, det hoppas vi att det blir tid till” svarade Hanna och klev upp hon också.

Nere i lagården var det lugnt. De flesta korna låg och idisslade men reste sig när hon sopat foderbordet och startade fodervagnen. En snabb koll på datorn visade inget att uppröras över. Några kor var sena till mjölkning men det fick hon ta när barnen kommit till skolan. Hon nickade nöjt när hon såg att avkastningen fortsatte att öka. 37 liter per ko och dag var det hittills högsta de haft och ännu lite högre skulle de nog kunna nå. Mest var det förra årets skörd som blivit riktigt bra men hon gladdes också åt att deras satsning på det nya brunstövervakningssystemet verkligen betalat sig med kor och kvigor som blev dräktiga i tid. Äntligen en investering som faktiskt betalat sig, det var långt ifrån självklart, tänkte hon. Nu fanns det ingen tid att sitta och scrolla på datorn. Hon reste sig och gick förbi mjölkrummet och satte kalvarnas mjölk på värmning innan hon gick upp till huset för att väcka barnen.

”Mamma, Elias tog all O’boy!” När Hanna hunnit in från groventrén var kriget redan i full gång. Elias försvarade sitt glas med den åtråvärda drycken medan Samuel kastade sig över bordet för att få tag i det. Han fick tag i sin brors arm som när han ryckte för att komma loss kastade hela innehållet över väggen. Samuel skrek. Hanna suckade.

”Jaha, nu fick ingen O’boy.” Skynda er nu så att vi kan åka. Hon räckte dem varsitt par med udda strumpor som nästan var lika. Det syntes iallafall inte på håll att hon borde sortera strumpor. Väggen med de inte så dekorativa ränderna av O´boy fick hon torka av senare.

07.56 Hon släppte av pojkarna vid skolan och skulle just svänga ut från parkeringen när det plingade till i mobilen. ”Snart dax för sommarlov. Glöm inte brännbollen med klass 2 F ikväll klockan 18 vid fotbollsplanen”. Helvete. Brännbollskväll klockan sex betydde att hon måste få lagården klar tidigare än vanligt. Eller fick hon göra sina lagårdsysslor efter brännbollen. Tur att de skaffat robot iallafall tänkte hon och mindes alla avslutningar och möten de hade kommit försent till när de hade mjölkgrop. Förr skulle man aldrig haft ett möte för bönder i mjölketid, nu var de som hade kor ett exotiskt släkte som man inte behövde ta hänsyn till i sin planering.

Kalvarna tog emot henne med ivriga råmande när hon kom körande med mjölktaxin. Två år efter byggnationen hade kalvstallet redan blivit för litet och hon fick ta i allt hon orkade för att mjölktaxin inte skulle köra fast i gruset där de ställt upp de kalvhyddor som inte fått plats på cementplattan under tak. Med längtan mindes hon när de sålt tjurkalvarna vid två veckors ålder. Då hade här varit gott om plats och inga kalvar lite här och där som det nu var. Men, vad gör man när den bonde som tidigare köpt tjurkalvar slutar och marknaden för tjurkalvar försvinner? Man löser det. Som man alltid gör, tänkte Hanna och körde in kalvtaxin i mjölkrummet.

Med gödselskrapan i handen tog hon en snabb koll på robotens skärm. Fem kor som måste hämtas. Två av dem var nykalvade kvigor och två stycken var återfallsförbrytare som tillhörde vanligheterna att behöva påminna om sitt jobb. Men varför hade inte 314 gått och mjölkat sig som hon borde? Hanna gick gången fram och skrapade liggbåsen. Redan när hon såg 314 på håll såg hon att något var fel. Hon låg längst bort i lagården, inte alls i de bås nära kraftfoderstationerna som var hennes hemmabana. Hennes öron hängde och hon såg minst sagt dyster ut.

”Vad har hänt med dig då?” sa Hanna mjukt till kon som verkligen inte såg frisk ut. Med viss övertalning fick hon kon att resa sig upp och föste henne in till sjukboxen. Hon undersökte juvret och blev bekräftad i sin diagnos. Colimastit. 
Veterinären svarade nästan direkt.

”Hej, Hanna på Backagården här. Jag har en ko med colimastit som nog behöver smärtlindring”. Veterinären suckade.

”Jag är tyvärr nästan 1,5 timme bort och på väg till en kolikhäst. Har jag otur blir jag kvar en stund. Hur dålig är kon?” Hanna såg på 314 som såg ut att varken ätit eller druckit på länge .

”Hon har 40,5 i temp och bra är hon ju inte.”

”Nej, då behöver hon ju hjälp rätt omgående” konstaterade veterinären och fortsatte: ”vad tror du om att jag skickar min sommarvikarie? Hon är på inlärning och skulle vaccinera några hästar idag”. Som om hon hörde Hannas tysta tvekan tillade hon ”hon är rätt händig, ändå. Väldigt ambitiös, åtminstone.”

Ambitiös var bara förnamnet. Den unga veterinären hade tagit tillfället i akt att noggrant träna sina kunskaper om kor och undersökte 314 mycket grundligt och utelämnade inte någon möjlig eller omöjlig diagnos. Hanna försökte tygla sin stress över allt som behövde göras på gården annat än att upprepade gånger lyssna på lungorna på en ko som uppenbart hade mastit. Veterinärer som gillade kor växte inte på träd och man behövde verkligen uppmuntra dem, påminde hon sig, Läget var akut i att få tag i veterinärer till de djur som inte passade på djursjukhusen.

”Vet du, jag tror att det rör sig om en kolimastit” konstaterade veterinären och fortsatte: ”jag sätter in antiiflammatoriskt och så får du försöka få henne att äta och dricka. Det är jätteviktigt för tillfrisknandet att man får i dem tillräckligt med vätska.”

”Tack, för tipset” sa Hanna och tvingade sig att le mot veterinären. Hon påpekade inte att det var en självklarhet och att hon redan sondat 30 liter elektrolytlösning i kon och lagt fram både hö och det bästa ensilaget till kon. Skulle nu denna veterinären i framtiden hamna hos någon ovanlig bonde som inte visste det var det ju bra att hon gav de kovänliga råden.  

De gick ut till mjölkrummet för att veterinären skulle få sina stövlar tvättade. Hon stannade upp vid den stora mjölktanken och vände sig mot Hanna.

”Det är verkligen så coolt att ni producerar så mycket mat! Hur många liter mjölk är det egentligen i en sån här?” sa hon och pekade på den stora mjölktanken.

”Den är ju inte helt full såklart men lite mer än 5000 liter per dag producerar vi ju” svarade Hanna. Veterinären nickade och tycktes tänka efter.

”Helt otroligt. Jag hörde på radion i förmiddags att varje svensk äter mejeriprodukter så att det motsvarar lite mer än 1 liter per dag. Då är det ju 5000 människor som får sin mat härifrån. Hur coolt är inte det?” Leendet Hanna gav veterinären nu var brett och oförställt.

”Tja, jag antar att det är rättså coolt”.

11.40 Redan innan veterinärbilen lämnat gården hade Hanna greppat rullen med eltråd och en hop med stängselstolpar. Hon måste hinna få upp en hage så att de kunde få ut sinkorna på bete. Det var hög tid men det hade kommit saker emellan. Ett permanent staket fick vänta, fick hon upp ett provisoriskt fick de ta det när det lugnade sig. Om det nu någonsin gjorde det.

Vårsolen lyste starkt och från bergshällen i skogsdungen bakom den nybyggda lagården såg man långt. Traktorn som harvade åkern borta vid vägskälet drog upp ett dammoln av torr jord. Måsar kretsade bakom traktorn i hopp om att goda maskar skulle komma i dagen. En sky av mörka moln var oroväckande nära. Måtte de bara hinna så klart innan regnet. Våren hade varit besvärlig. Snön hade legat kvar länge och för varje dag som våren hade väntat hade oron ökat. Skulle det gå att så i tid? När skulle värmen komma? Och tänk om det blev lika torrt som för två år sedan?

Hanna hade inte mer än hunnit börja med hagen när telefonen ringde. Hon svarade och möttes av Anders stressade röst.

”Jag blir galen alltså, jag är så sjukt klantig. Jag var ute ur traktorn och ställde in såmaskinen och då behöver man ju ha Ipaden med sig och lägga in värdena.

Men så ringde Svante om kvigorna som ska till honom och då glömde jag att ta med paddan in i traktorn”.

”Så nu ligger Ipaden överkörd i åkern och du kan inte så?” fyllde Hanna i med en djup suck. Så himla onödigt, tänkte hon men hon visste hur lätt hänt det var när man var stressad.

”Med en ny Ipad är vi ju igång igen men då behöver man ju åka till köpcentret och köpa en och det tar ju en timme dit” sa Anders dystert. Hanna såg upp mot himlen och de mörka molnen i horisonten. Hon visste hur stor katastrof det var med en såmaskin som inte fungerade. Här fanns inget val.

”Man kan ändå längta tillbaka lite till när allt inte skulle vara så himla fancy och high-tec. Men du, jag åker direkt” sa hon och började gå mot bilen.  

Hon hade just lagt på när det plingade till i Messengergruppen för klass 2 F. 

”Jag har fixat en blomma till lärarna ikväll och Linda som är föräldraledig har lovat att baka. Tänkte att du @Hanna kan ta med lite kakor som också går hemma så har vi fika till alla’. Ilskan välde upp i Hanna. Hon hade verkligen försökt förklara för Jeanette som skrivit meddelandet att det inte var att ”gå hemma” att driva en mjölkgård med 140 mjölkande kor och sammanlagt 300 nötkreatur. Det verkade inte ha gått in att det faktum att man hade sin arbetsplats där man bor inte automatiskt innebar ett liv som hemmafru. Hon började skriva ett bitskt svar men avbröt sig. Vad tjänade det till? Bättre att komma iväg. Hon fick förklara livet som mjölkbonde för Jeanette en annan gång. Hon fick försöka hinna baka något. Hagen fick hon ta imorgon.

13.15 Tiderna förändras konstaterade Hanna torrt när hon lastade in tre pizzakartonger i bilen bredvid kartongen med den nyinköpta Ipaden. Hon körde hemåt och tänkte på sin uppväxts matpauser ute i fält och inne i köket. Mamma hade alltid lagat ordentlig mat med kokt potatis som den ständiga basen och ofta var de tio personer eller mer som samlats till måltiden. Nu var de färre som gjorde mer och någon tid till att stå och laga mat fanns inte. Anders och hon åt rester eller smörgåsar till lunch och hennes mamma och pappa hade till sin glädje funnit lyckan med Dafgårds platta paket.

Hanna tänkte på sin mamma som gjort en sån helomvändning efter generationsskiftet. Medan hennes pappa fortsatt att vara en del av vardagen i arbetet på gården hade hennes mamma frankt konstaterat att hon hädanefter skulle ägna sig åt trädgårdsodling och stadsliv. Den närbelägna byn var kanske inte mycket till stad men där bodde de nu i en enplansvilla med välskött trädgård och ambitiösa grönsaksodlingar. Det hade förvånat Hanna lite och bygden mycket att den så duktiga bondhustrun inte ens verkade sakna livet med gården och korna.  Kanske var det egentligen inte hennes mammas eget val att ägna ett liv åt mjölkning och att serva gårdens karlar, tänkte Hanna. Kanske hade det bara blivit så.

Hanna svängde av mot gården och såg sin pappa sitta i traktorn och harva. Med ett par tryck på biltutan gav hon signalen för lunch som hon visste att han kunde. Framme vid gården lastade hon upp pizzakartongerna på några rundbalar.

”Sådär, nu är nedladdningen av såmaskinsappen igång. Nu kan vi snart köra igen” sa Anders lättat och lade nogsamt in paddan i traktorns förarhytt och gick mot det improviserade matbordet. Ljudet av pappa Bertils traktor kom allt närmare.

”Imponerande att du fick honom att sluta harva” sa Anders och himlade med ögonen. ”Jag har försökt få honom att förstå att vi har extra bråttom och att man faktiskt kan harva lite mindre noggrant när man sår med en Rapid. Tror du han lyssnar på mig?”. Hanna skrattade till. Det behövdes inget svar. Ingen kunde vara mer envis än hennes gamla pappa och hon imponerades ofta över att Anders stod ut att jobba tillsammans med sin svärfar.

”Fast idag är hans jobb rätt ovärderligt” lade Anders till och precis så var det. Bertil ville väl och hans timmar på gården var oavlönade men värdefulla både för dem och för honom som fick fortsätta leva det liv han blivit ett med.

”Åh, så gott detta är! Och du kom till och med ihåg att jag vill ha extra av den starka såsen!” utbrast Bertil när de högg in på pizzan. Hanna log mot honom. Han hade inte haft svårt att gå över från kokt potatis och brunsås till kebabpizza. Utanför logen hade de mörka molnen nästan försvunnit men det lurade dem inte att slappna av för mycket. Det måste bli färdigsått idag.

Hanna hade plockat med sig posten från brevlådan och öppnade fönsterkuvert efter fönsterkuvert. En uppgiven suck slapp ur henne när hon öppnade kuvertet från Arla. Anders såg frågande på henne.

”Det är en påminnelse om att vi måste skicka in fosforbalansen. Senast nästa vecka, tydligen.” Anders himlade med ögonen.

”Alltid är det något som ska dokumenteras eller skickas in. Man behövde ju ha en anställd för att hinna med allt sånt.”

”Jo, fast isåfall får vi inte glömma att vi måste skicka in en massa dokumentation som arbetsgivare” kontrade Hanna och lade in en påminnelse i telefonen om att skicka in fosforbalansen.

Med den delikata lunchen undanplockad och en kaffekopp i handen gick Hanna förbi kalvningsboxarna på väg mot mjölkningsrobotarna. Där var det lugnt men en hastig blick in i gruppen med sinkor och högdräktiga kvigor fick henne att stanna till. I den boxen skulle det inte synas klövar som stack ut ur bakänden på djuren men det just vad det gjorde. Om man räknade när hon hade börjat vara med i lagården hade hon mer än 35 års erfarenhet av kalvningar och ändå hade hon missbedömt vilken av kvigorna som skulle kalva. Hon öppnade grinden till kalvningsboxen och fick in kvigan som höll på att kalva dit.

15.32 Efter en halvtimmes jobb var mjölkningsrobotarna rimligt rena och Hanna tittade på klockan. Hon skulle hinna in och baka något enkelt. Men hur såg kvigan som hon hade föst in i kalvningsboxen ut egentligen? Kalvningen hade inte gått framåt alls och kvigan vandrade oroligt runt i boxen. Här fanns viktigare saker än muffins till klassträffar, konstaterade hon och gick för att hämta en plasthandske och glidmedel.

Två klövar och ett huvud. Det är vad en kalv ska ha i startpositionen när den ska födas. Efter att ha lockat fast kvigan i fångstgrinden med lite skrammel från en hink med kraftfoder kände Hanna om den här kalven hade fattat hur det skulle gå till. Det hade den inte. Två klövar fanns med men ingen nos. Hon suckade. Tillbakaslaget huvud var inte ett lätt felläge att rätta. Hon tittade upp mot klockan på lagårdsväggen. Fluglortar på skyddsglaset gjorde att man fick gissa lite vad visaren stod på men hon visste att den stod på för lite tid för allt som skulle göras. Och samtidigt hade hon inget val – kvigan behövde hjälp och hon behövde det nu. Det hade varit bra att vara två som hjälptes åt men att ringa Anders fick hon vänta med. Och det vore på många sätt bra att slippa ringa veterinär, både för jouravgift och inställelseavgift men också för klassträffen för 2 F.

Lite mer kraftfoder till kvigan för att på något sätt hjälpa henne att stå ut och sedan satte hon igång. Med händer som visste vad de såg fast de inte såg och som hade ett vant handlag tryckte hon tillbaka kalven och fick  tag i nosen. Hon lirkade den uppåt och svor när hon men misste greppet om den hala lilla nosen. Kvigan av det större slaget och betäckt med en tjur som skulle ge små kalvar men trångt om utrymme var det. Hon hade nästan gett upp och armarna var fulla av mjölksyra men försökte en gång till. Så fick hon tag i nosen igen och fick upp den. Hon bytte grepp till klövarna och när kvigan krystade så hjälpte hon till att dra. Den hala lilla varelsen gled ur moderlivet och landade livlös i halmen. Snabbt började Hanna torka den med halm och med ett vasst halmstrå reta andningsreflexen genom att peta i näsborren. Kalven ryckte till och skakade på huvudet och fastän Hanna hade varit med om det så många gånger så blev hon alldeles varm i hjärtat. Den levde! Så nära var det mellan bedrövelse och sorg och ekonomisk förlust och glädje och framtidstro och ett alldeles nytt, fantastiskt liv. En snabb kontroll gjorde det ännu bättre – det var en kvigkalv. Kofamiljen som kvigan och hennes nyfödda dotter hörde till kom från ett av hennes och Anders tidigaste inköp och de var bland deras bästa kor.

Kvigan lämnades att ta hand om sin kalv och råmade mjukt och slickade den torr. Hanna bar fram ensilage till kvigan när Samuel och Elias öppnade lagårdsdörren.

”Hallå! Vi är hemma!” hojtade de och Hanna gick ut till dem för att inte deras skolkläder skulle lukta lagård.

”Har ni haft det bra idag?” frågade hon sönerna som nickade till svar.

”Jag har lite kvar att göra här och vi ska ju på brännboll med din klass ikväll Samuel, kan ni göra mellanmål själv?”

”Såklart. Vi kan spela Xbox tills du kommer” sa hennes äldsta med ett glatt leende, lycklig över den extra skärmtiden. 

Tjugo i sex behövde de åka. 19 minuter i sex kom Anders in. Grå-svart av damm skyndade han in i duschen. Hanna lade fram kläder och 12 minuter i sex körde de från gården. De skulle bli sena, särskilt som de behövde göra en liten omväg. Anders såg frågande på sin fru som trots dagens stress log nöjt. Istället för att ta stora vägen mot skolan svängde Hanna in mot villaområdet nere i samhället. Omgiven av andra villor låg den bruna tegelvillan med sina välansade rabatter.  Hannas mamma stod redo vid trappen och kom fram till dem när de stannade. När vindrutan hissats ner räckte hon in två påsar med hallongrottor till Hanna.

”Jag har ju nästan slutat baka men lite längst ner i frysen fanns det” sa hon log mot barnbarnen i baksätet. ”Jag har lagt med det du bad mig om också. Du är smart du flicka, det har du nog ärvt av mig” fortsatte hon och log brett.Hanna tackade och körde mot skolan.

”Ta upp etiketterna och pennan som ligger i påsen” befallde hon sin man som utan att fråga gjorde som hon sa. ”Bra. Skriv Hallongrottor februari 24 på dem.”

Anders såg på henne och log.

”Aha” sa han. ”Och så sätter jag dem över etiketterna som det står Hallongrottor 2022 på?”.

”Precis” sa Hanna och ökade hastigheten när de kommit ut från villaområdet. De skulle nästan hinna.    

22.46. Hanna hällde ut en koppen med kallt kaffe som stod vid roboten. Som så ofta hade hon inte hunnit dricka det kaffe hon hällt upp och nu simmade tre flugor runt i det. Hon spolade av roboten och kastade en blick på skärmen för att försäkra sig om att korna skött sig och att det fanns hopp om några timmars nattsömn.

Det hade blivit en rolig kväll med brännboll och lekar. Hon hade fått lovord för de goda hallongrottorna. Roboten hade börjat ringa efter ett tag men för barnens skull hade de ändå stannat en stund till. Felet på mjölkningsroboten hade varit enkelt att ordna, en slang som lossnat och efter att ha satt dit den och sett till att den mjölkade igen hade hon bara haft kvällsfodringen av kalvarna kvar. Skymningen hade lagt sig när hon gick upp mot huset. I skogshagen bredvid huset gick några kvigor och betade. I åkerns svarta jord låg frön och väntade på att alldeles snart börja gro. En koltrast sjöng. En droppe vatten landade på hennes arm. Under de sista femtio meterna ökade regnet snabbt och när hon klev in genom dörren strilade ett stilla regn. Hon gick förbi O’boyränderna på väggen i köket och tänkte för hundrade gången idag att det, det fick hon ta senare. Hon smög in i sovrummet där Anders redan hade somnat. Hon kröp ner till honom och viskade:

”Vet du, det regnar”. Han sov lugnt vidare och med ljudet av regnet smattrande på taket sov snart också hon. Snart skulle ännu en dag börja.