Som vanligt var det intressant, lärorikt, spännande, intensivt och fantastiskt kul. Programmet var större än någonsin och det vanligaste sökordet i seminariekalendern har varit ”hållbarhet”. Omöjligt att hinna med allt men jag tänkte passa på att dela med mig av mina intryck från de seminarier jag tagit del av. Första delen kommer i detta inlägg.
Hållbart ledarskap
Veckan inleddes i positiv ton på Hagainitiativets seminarium ”Hur kan ledarskap för hållbarhet vända kris till framgång?” Många intressanta paneldeltagare diskuterade vikten av ledarskap och alla var rörande överens om behovet av mod och ledarskap på olika nivåer stort när samhället står inför omfattande förändringar. Kent Wisti, stiftsadjunkt för mission, Svenska Kyrkan sammanfattade det väl med orden att det krävs både ”ork att leva och mod att dö” och då i betydelsen våga släppa det gamla. Just detta tror jag är centralt för näringslivets omställning, att våga släppa en välfungerande och beprövad affärsmodell och omfamna det nya, delvis okända. Att hitta och leda in affären på en ny hållbar väg in i framtiden kräver mod och ledarskap!
Block chains
Ett annat intressant seminarium som Axfoundations arrangerade handlade om ”Block chains” och potentialen att använda denna nya teknik i livsmedelsvärdekedjan för att öka spårbarhet och livsmedelssäkerhet. Det diskuterades runt frågan utan att en tydlig bild om konkret användning i större skala kom fram. Det är alltid intressant när nya tekniker dyker upp som ingen vågar avfärda, men ändå inte har en tydlig bild av hur det ska användas i praktiken. Det var väl så med internet för 20 år sedan också, något stort på gång men ingen kunde nog då gissa vilken betydelse det skulle ha för samhället 2017. Jag vågar i alla fall inte avfärda ”block chains” som en fluga utan kommer följa utvecklingen noga framöver.
Vatten
”Mera mat i förändrat klimat – men hur ska vi använda vattnet?” var frågan på SMHI:s seminarium. Tillgången på vatten har länge varit mer eller mindre en ”icke-fråga” i det svenska jordbruket, men efter två torra år som främst plågat de östra delarna av landet är den numera högst relevant. Bevattning av jordbruksgrödor är begränsad i Sverige, främst är det potatis och olika typer av specialgrödor som bevattnas. De stora arealerna med vall och spannmål vattnas i princip inte alls i dagsläget. Det här är kanske något som kommer att förändras framöver. Möjligheterna att dämma upp och spara avrinningsvatten från de våta delarna av året, när växtligheten inte tar upp vatten, och använda det när det behövs lyftes som en möjlighet som dessutom kan minska näringsläckaget från åkermarken. Detta börjar alltmer tillämpas i jordbruket i dag och blir sannolikt vanligare framöver i torkdrabbade delar av landet. En annan viktig aspekt som lyftes fram var behovet av mer detaljerade beräkningar angående tillgång och behov i ett gemensamt avrinningsområde. Vatten är en gemensam resurs som ska fördelas på ett klokt sätt och då gäller det att veta det totala behovet och samarbeta med grannar för att kunna fortsätta producera mer mat i ett förändrat klimat. Summerat kan man nog konstatera att Sverige trots allt har en gynnsam situation när det gäller vatten. Hittills har varken jordbruket eller privatpersoner behövt fundera så mycket på tillgången. Det krävs nu ett litet uppvaknande och att tänka lite annorlunda kring vatten som resurs, så kommer den svenska åkermarken även i framtiden kunna producera livsmedel och andra viktiga bioresurser utan att vatten blir den begränsande faktorn.
Beredskap och livsmedelsförsörjning
En fråga som under årets Almedalsveckan fick betydligt mer utrymme än tidigare var frågan kring livsmedelsförsörjning i en mer osäker värld. Efter Sovjetunionens fall har totalförsvaret succesivt nedmonterats och den beredskap som fanns i samhället för att klara en situation där viktiga försörjningskanaler skärs av finns inte kvar i någon nämnvärd omfattning. De kommersiella centrallager för livsmedel som finns räcker max 8 dagar och redan efter 12 dagar bedöms livsmedelsbristen vara akut. Det är lätt att glömma bort när mat kan handlas på nätet dygnet runt och många har tillgång till matbutiker som har öppet till 23 varje dag. I Sverige har vi en självförsörjningsgrad på runt 50 procent, medan motsvarande siffra i Finland, som egentligen har sämre förutsättningar för jordbruk, är 80 procent.
Denna sårbarhet och hur den kan hanteras var ämnet för flera seminarium som Lantmännen medverkade i. Vår vice Vd Per Arfvidsson medverkade i Försvarsmaktens seminarium Näringslivets roll i fred, kris och krig, Alarik Sandrup, Näringspolitisk chef medverkade i Energigas Sveriges seminarium Bilen, betan och beredskapen och jag själv deltog i Lunds universitets seminarium ”Matsäkerhet i Sverige och Mellanöstern - jordbruksproduktion och importberoende i en oviss framtid”. Det sistnämnda finns även tillgängligt på Youtube.
Helt klart är att beredskapsfrågor och självförsörjningsgrad avseende livsmedel är frågor som nu ”helt plötsligt” är heta frågor igen efter en ca 20 årig dvala. Samhället håller på att försöka formera ett nytt totalförsvar, men det kan konstateras att resa är lång och det som ska byggas upp är någonting annat än det som Sverige en gång hade. Givetvis är det oroväckande att den geopolitiska utveckling går åt fel håll när det gäller säkerhet och risk för konflikter. När det gäller livsmedelsproduktionen tror jag dock att frågor om självförsörjningsgrad och sårbarhet är viktiga att diskutera på allvar. Alltför länge har den livsnödvändiga matförsörjningen tagit för givet och det var inte länge sedan den politiska diskussionen främst handlade om hur produktionen kunde begränsas, då det rådde en överproduktion. Att inte ta maten för givet och verkligen fundera över hur framtidens matförsörjning ska se ut är viktigt för varje samhälle. Skillnaderna mellan den svenska och finska självförsörjningsgraden visar att det är något som går att påverka om man vill. Livsmedelsstrategin är ett viktigt steg.
Återkommer inom kort med fler intryck...